Gatukulturens nykomling: Hipstern

Det aktuella och nyligen publicerade boken Katukulttuuri - Nuorisoesiintymiä 2000-luvun Suomessa (Salasuo & Komonen & Poikolainen, 2012) behandlar så kallade ungdomskulturer i den finska gatubilden. Allt från hiphopare i Rovaniemi till Straight Edge-anhängare och japansk populärkultur, för att nämna några, presenteras som ungdoms- eller subkulturer i det finländska globaliserade informationssamhället. Informationsteknologin har omformat gamla och gett upphov till nya former av subkulturer. Idéer och värderingar sprids snabbt över internet: speciellt sociala medier spelar en betydande roll i detta avseende. Mångfalden av subkulturer är enorm och kommer även i framtiden att expandera.

En subkultur som inte behandlas i Salasuos (m.fl.) publikation är hipsters. En hipster kan, liksom lanare, pissisar och japanska popkulturens anhängare, ses som en subkultur som kommit in i den finska gatubilden under de senaste tio-tjugo åren: hipsters kanske även senare. Personligen blev ordet hipster mig bekant när jag för några år sedan när jag flyttade till Helsingfors för att studera. Det visade sig att begreppet och också för de flesta av mina vänner utanför Nyland var obekant. Jag har även diskuterat fenomenet hipsters med utbytesstuderanden som ser ut att ha en annan bild av fenomenet än vad jag har. Hipster används som begrepp av ungdomar och unga vuxna, fastän ingen vet med säkerhet vad den ursprungliga eller nuvarande definitionen av en hipster är. Jag påstår dock att alla är överens om att det otvivelaktigt finns hipsters i gatubilden i Helsingfors, kanske också andra finländska städer.

Vad är då en hipster? Hipster som begrepp härstammar från 1930- eller 40-talet då ordet representerade den avspända livsstilen och musiksmaken bland jazzmusiker och -åhörare. Hipster i det samtida samhället är något mer svårdefinierat. I de finska biblioteken finns inte litteratur att tillgå om denna senare subkultur. Sanningen är väl att ingen egentligen kan definiera vad det innebär att vara hipster. Som tur finns det subjektiva definitioner i tusental att få tag på över internet. Enligt webbsajten Urbaanisanakirja .com är en hipster någon som vill avvika från majoriteten genom att tycka om musik, filmer, mode eller andra intressen som inte tills vidare blivit ”mode” eller med andra ord bekant för stora massan.  En viktig aspekt för att vara ”äkta” hipster” är att man inte erkänner sig som hipster. Om dessa sk. äkta hipsters inte medger sig vara en del av denna subkultur, blir det svårt att få någon bild av eller forska om vad hipsters egentligen är.

Är då ”hipsterism” en subkultur?  Även om genuina hipstern inte definierar sig enligt begreppet umgås denne ofta med likasinnade som av omgivningen förknippas med ”hipsterism ”. Någon har börjat kategorisera dem som en grupp – bildar man då automatiskt en subkultur? Det finns otaliga aspekter som förknippas med att vara hipster: intressen, klädstil, glasögon, kroppsbyggnad, språkbruk, barer, stadsdelar, tv-program, musikstil, internetsajter, festivaler, mat- och dryckeskultur, applikationer, sidor och grupper på Facebook – ja, listan kan säkert fortsätta i oändlighet. Det här visar att en subkultur är allt mer svårdefinierad. Men om ingen erkänner sig som hipster, hur skall man då veta vad definitionen är?
 
Inom genusforskning talar man ofta om intersektionalitet. Man är inte endast homosexuell eller kvinna, utan har flera olika ”roller”, som farfar, arbetsgivare eller skolelev, och således definierar man sig oftast inte utgående från endast en av dylika kategorier. Likaså nämner Salasuo i en radiointervju vid YleX (7.6.2012) att det är typiskt att man idag är del av flera subkulturer. Kanske är hipster en blandning av flera subkulturer? Kultur som begrepp är mycket svårdefinierat, men det är en del av individens identitet.
 
Är du själv del av någon subkultur? Eller behöver du definiera och erkänna det? Om inte, är du då en hipster?
 
Heidi Enbacka är sociologistuderande och forskningsassistent vid Ungdomsforskningssällskapet.
 
Referenser
 
Mikko Salasuo, Janne Poikolainen ja Pauli Komonen (toim., 2012. Katukulttuuri - Nuorisoesiintymiä 2000-luvun Suomessa. Helsinki: Hakapaino.
 
 
 
Mikko Salasuo i YleX 7.6.2012 http://areena.yle.fi/radio/1578145 (20.6.2012)